Kategoriarkiv: Management

Nyhetstips till SVT – torkan och utedrift

Hej SVT
Med anledning av er nyhet där Lennart Nilsson, LRF, förordar en generell dispens för att hålla djur utomhus under vintern: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lrf-kraver-att-djuren-far-ga-kvar-ute-i-host-1
Det som reglerar när djuren måste ha tillgång till stall är, precis som framgår av artikeln, när gräset slutar att växa.
Mitt tips:
Det finns ingen biologisk koppling mellan att gräs växer och att djur behöver tillgång till stall. Det krävs inte heller enligt djurskyddslagen utan är en godtycklig tolkning våra myndigheter fastställt utan förankring i vetenskapen. Om gräset växte igår eller för 2 månader sedan bryr sig inte betesdjuren om, varken kor, får eller hästar. Likaså går det ju utmärkt att utfodra djuren ute om betet skulle ta slut.
Kors idissling producerar enormt mycket värme och i kombination med vinterpäls gör det att det krävs åtskilliga minusgrader för att de överhuvudtaget ska påverkas. Blir det riktigt kallt kan de kompensera det genom att öka sitt foderintag, som resulterar i mer värmeproduktion från idisslingen.
En förändring av ovanstående tolkning skulle inte bara sänka kostnaderna för produktionen utan framförallt också möjliggöra ännu bättre djurvälfärd för våra djur, kan de välja föredrar de oftast att vara utomhus. Kostnadsbesparingen skulle vida överstiga det krisstöd regeringen fattade beslut om i somras, för många mest en symbolisk summa.
Vidare skulle det även underlätta vid andra extrema situationer som t ex förra höstens omfattande nederbörd. Då valde många lantbrukare att stalla in sina djur tidigare än vad myndigheterna krävde för att skona marken från söndertrampning. När frosten kom, och det skulle vara fullt möjligt att släppa ut djuren igen, satte temperaturgränsen stopp trots att det fanns mycket sparat bete. Det hade varit mycket bättre både för djuren, lantbrukarna och klimatet om denna resurs hade kunnat utnyttjas.
Ska vi minska klimatpåverkan från köttproduktionen, och på sikt t om kunna få den klimatpositiv, så måste vi få ner energiberoendet, i synnerhet av fossila bränslen. Då är det logiskt, att där så är möjligt, låta korna skörda sitt eget vinterfoder genom vinterbete istället för maskinellt skördat foder. Ett snötäcke behöver absolut inte vara ett hinder, har egen erfarenhet av att kvigor som var ca ett år på mindre än ett dygn lärde sig att beta genom 4 dm snö även om de hade tillgång till ensilage av god kvalitet. Därefter föredrog de betet framför ensilaget och trots att de var tvungna att gå tillbaka till sin ligghall för att få tillgång till vatten utnyttjade de den sällan.
Agronom Jens Fjelkner

Erfarenhet av kort betäckningsperiod (43-45 dagar)

 

Betäckningssäsongen 2017 släpptes  en grupp om 24 hondjur till tre tjurar i 43 dagar och en grupp om 20 hondjur till två tjurar i 45 dagar. Resultat blev 37 dräktiga dvs 84%. Nu ska vi reda ut om det är bra eller dåligt.

En kort betäckningsperiod har flera fördelar, man vet när kalvningarna startar (men framförallt slutar) och kalvarna blir enhetligare vilket underlättar vid avvänjning, nästa betäckning etc.  En sent född kviga är ju för ung att betäcka samtidigt som de andra vilket ställer till det om man har som målsättning att nå 12 månaders kalvningsintervall. Ju senare födda de är i förhållande till besättningens normala kalvningssäsong ju större är risken att de inte är igång att brunsta när det är tid för betäckning. Kommer de lite sent vid första dräktigheten ökar ju även risken för att de ska ha svårare att bli dräktiga andra (och tuffaste) gången när de både ska växa, producera mjölk och till på köpet bli dräktiga.

För vår del innebär det också en fördel i och med att korna blir ”låsta” till samma område en kortare tid då de inte får transporteras tre veckor före respektive tre veckor efter kalvning. Vi har kalvningar på bete under perioden april-maj, denna säsongen kommer de vara på promenadavstånd från kalvningsfållan när den tiden kommer men sen vill vi ju kunna flytta dem vidare till de andra betesområdena. Varför vi valt denna kalvningstidpunkt blir ämne för ett kommande inlägg.

I fjor, 2016, började vi korta ner betäckningsperioden lite, vi gick ner till ca 55 dagar. I sammanhanget ska nämnas att vi slaktar alla som ej blir dräktiga. Då användes det, precis som vi alltid gjort, bara en tjur per grupp.

Ett av syftena med en kort betäckningsperiod är att öka selektionstrycket på honlig fertilitet. Eftersom vi slaktar de som ej blir dräktiga vill vi inte riskera att göra det på felaktiga grunder, det är ju inte alltid det är fel på kon utan det kan ju bero även på tjuren, om än tillfälligt pga yttre omständigheter som t ex insektsbett eller sjukdom under perioden före betäckningen när spermierna bildas.

Detta ledde oss till slutsatsen att det vore klokt att prova med att använda flera tjurar per betäckningsgrupp. I och med att vi nu gått över till att sälja våra avelstjurar på hösten som 1,5-åringar har vi gott om tjurar att tillgå men det krävdes en hel del planering för att matcha både härstamningar och profilerna på tjurarna med de olika korna och kvigorna.

Det slutade med att en tjur på tre år fick sällskap av två ettåringar och en tjur på två år gick med en annan ettåring. Dessa tjurar hade gått tillsammans under vintern och därefter på bete så rangordningen var redan avklarad, det är nog en viktig sak att ha utredd innan det kommer in damer i flocken. Kloka människor i min omgivning har påpekat risken för att den äldre tjuren skulle kunna bli infertil men ändå med sin dominans hindra sina sidekicks från att lösa sin uppgift. Det skulle säkert kunna hända, när man läser om andra som använder fler tjurar per grupp poängterar en del betydelsen av att ha spridning i åldern för att minska problemen med rangordningen medans andra förespråkar användandet av enbart ettårstjurar.

Så över till resultat, vi betäckte 15 kvigor och 29 kor således totalt 44 st. Av dessa blev 37 dräktiga (84%) och betäckningsperioden sträckte sig över två brunstcykler, någon enstaka fick nog tre chanser då det blev 43 respektive 45 dagar som tjurarna gick där.

Men hur många kan egentligen förväntas bli dräktiga per brunstcykel? Om 63% av hondjuren blir dräktiga per 21 dagar skulle det se ut så här om man har 100 kor:

brunscykel                           dräktiga                                                  tot. andel dr. 
första brunstcykeln        63 st                                                             63%
andra brunstcykeln        (100-63) x 63% = 23,3 st                  86%
tredje brunstcykeln       (100-63-23,3) x 63%  = 8,6             95%

Länk till kalvningshistogram (engelska)- skriv in din målsättning samt utfallet och få det presenterat i ett överskådligt diagram

Sen finns det ju de som tappat förmågan att kunna bli dräktiga, i år hittade vi en ko med cysta som ej var dräktig så över tiden blir det en omöjlighet att ligga på 100% dräktiga.

Omräknat till antalet hondjur vi betäckte, 44 st, så skulle vi alltså teoretiskt ha förlorat ca fyra dräktigheter på att inte låta tjurarna gå kvar en tredje brunstcykel. Dessutom tillkommer en ökad kostnad för att verifiera härstamningar då vi valt att använda flera tjurar per grupp men det är ju inte en kostnad som uppstår i bruksbesättningen. Om det är värt det blir upp till var och en att värdera men för oss är det ett acceptabelt pris för enklare management och större genetiskt framsteg för honlig fertilitet, en egenskap som är av mycket stor ekonomisk betydelse inom dikoproduktionen.

Men 37 st är ändå lite för låg andel för att vi ska vara nöjda, nu har vi ju inte riktigt lagt så hårt tryck på honlig fertilitet tidigare så till viss del är det ju ett problem som minskar efterhand. Gräver man lite djupare i siffrorna upptäcker man en skillnad mellan grupperna där 87,5% av korna som gick i tretjursgruppen var dräktiga.

Den andra gruppen bestod av 15 kvigor och 5 kor och 80% blev dräktiga. Ytterligare ett steg ner i statistiken avslöjar att alla dessa 5 korna blev dräktiga men endast 11 av kvigorna. Nå väl hade dessa 4 kvigor sämre fertilitet så må det väll vara hänt men det ger ändå en fingervisning vart vårt fokus bör läggas. De som är riktigt hard core betäcker bara kvigorna en brunscykel. Sen kan en del av orsaken kanske också spåras till betesdriften, även om vi ofta visar bilder på frodiga fållbeten eller stipbete så förekommer det också en del kontinuerligt bete om än inte hela säsongen. Kviggruppen gick på samma bete under hela betäckningen och det är ett av de sämre ställena vi har.

Vi kommer att fortsätta med en kort betäckningsperiod och fler tjurar per grupp då det passar vårt upplägg och betesplanering väl. Kanske inget för alla att överväga men fördelarna kan vara flera så det kan vara värt att tänka tanken.